Ska vi gå en sväng du och jag? Tillbaks till där allting börjar. Eller... Kanske där allt får ett slut. Ska vi ta den långa vägen? Jag har tid. Men har du. Har du inte slösat tillräckligt. Kanske vill du hålla dig kvar. Men vore de inte fint att få komma tillbaka. Till där ingenting behöver få några svar. En tidlös plats. Där vi bara kan andas. Och känna allt som känns. Du vet att de finns där. Men du tar kanske omvägen. 1,2,3. Kan du ta ett djupt andetag. Kan vi vänta in de. Landa in i allt som från början var. För visst vet du att den finns. Men så längesen du besökte den där platslösa plats som en gång var så självklar. Eller var de kanske där du egentligen startade. Kan du minnas de. Ett steg, små steg. Tog dig därifrån. Allt som fick din blick att riktas utåt. Men vart fanns du från början. Vart började du ta dina steg. Tills du en dag hörde den där viskningen. Du går på tvären. Svaret du söker finns inte att finna i sidosteg. Titta hit. Ta dig längre in. Sjunk bort från tiden. Ta

Du är perfekt. Du gör alla rätt en människa någonsin kan. Du är kameleonten som kan platsa in precis överallt. Så ingen bryr sig. Du är personen som säger alla rätt. Som i precis rätt stund går in och löser problemet. Personen som så redigt pratar, sitter eller står precis när de förväntas. I värsta fall krypa med. Så du blir bara en i mängden. Ingen bryr sig om du så smidigt flyter in. Snart kan man inte ens skilja dig från gruppen för någon egen identitet är obefintlig. En i mängden. Bara så. Inget som sticker ut att kunna peka på. För de är de som andra människor behöver. För att antingen se upp till eller just slå ner på. Men de finns en hårfin gräns. Just precis den. Att vara kameleonten som smälter in men som ändå behåller sin egen själ i hela dansen. De är det där lilla extra. Som du som tittar på förmodligen inte ens kan sätta fingret på. Just för att de sticker ut men samtidigt inte provocerar dig till bristningsgränsen. De är en kameleont som kan göra verklig skillnad. För d

Det talas så lite om det. Den där kärleken som inte alls av kärleken är gjord. Maktbegär. Måste ha behov. Det förtrollar oss. Och så plötsligt sitter vi där. Måste ha de på vårt vis. De måste vara så som just jag tycker att det är. Sån medkänsla jag känner. För både mig själv och andra i omgivningen. För vi blir liksom lite lärda att de är så riktig och verklig kärlek känns. Man kan gå genom berg. Man kan göra vad som helst. Men de finns kanske en lite osund syn i det om man tittar efter. Du känner dig inte riktigt älskad om inte någon skulle kunna döda för din skull. Du känner dig inte riktigt älskad om inte någon säger att du är bättre än alla människor på jorden. Du känner dig inte riktigt älskad om ingen sätter dig på en hög stor pedestal. Men. Har du tänk på vad som verkligen kan få en annan människa att döda en annan människa. Ägandeskap. Jag äger dig. Du är min! Allt från länder, andra människor eller pengar och kanske kokain. Jag äger. Det är mitt! Och om de istället är du som

Jag läser det. Ur en artikel. "Gå in djupt in i dig själv, hitta vem du är, acceptera dig och var stolt över den människan du är trots dina motgångar. Strunta i personer som ser ner på dig och var den människa som ser ner på dem istället." Nej men va

Jag tittar tillbaka på den här tidslinjen. Något blir väldigt påtagligt. Hur samma händelse har fått olika historier beroende på hur långt mitt eget perspektiv har kunnat vandra. Tänk dig en slät boll som helt plötsligt förvandlas till en discokula med så många fler facetter. Som att de finns så många fler sätt att se en händelse ifrån. Men blanda nu inte ihop detta med att historiens händelse skulle ändras på något sätt. Om jag skulle ha spelat in en speciell händelse. Alltså fångat allt på film. De som har hänt har hänt. Punkt! Men min tolkning och min förmåga att kunna se en eventuell mening eller icke mening med det. Det är det här jag talar om. Inte att leva i förnekelse om saker skett eller inte. Har du fått ett slag på käften. Ja då är de ett slag på käften du fått. Har vi käkat glass ihop. Ja då är de glass vi käkat ihop. Men din upplevelse av de. Den är högst individuell. Precis den samma som de är för mig. Det är det här som gör att man som människa kan hitta mening i för an

Är det okej att vara som jag är och känna som jag gör? Ja det är det. Så lätt att glömma av. Så lätt att vilja springa ifrån. Så lätt att vilja göra, skapa och förflytta sig så långt ifrån. Måste vi ha ett svar. Måste vi ha en slutstation. Nej vi kan låta saker svara och känna de som känns i ljudet, tonen och i varje vibration. Så många vägar att gå. Så många sätt att se det på. Så många svar på varför. Varför känner du just så? Så mycket där ute att vilja peka på. Så många ändstationer. Så lätt de är just då. Så lätt att peka utåt. Detta är ditt fel. Så lätt att peka inåt. Detta är mitt fel. Så lätt att peka istället för att bara va. Så lätt att hitta svaret istället för att säga. Jag känner. Det jag känner. Låt det bara va.