Jag läser det.

Ur en artikel.

"Gå in djupt in i dig själv, hitta vem du är, acceptera dig och var stolt över den människan du är trots dina motgångar. Strunta i personer som ser ner på dig och var den människa som ser ner på dem istället."

Nej men va.

Sån avsmak jag får.

Jag ska väl inte behöva göra mig större än någon annan för att känna att jag har rätt att vara stolt över mig själv?

Och samtidigt slår det mig.

Men Madeleine är det inte precis det du gör nu.

Du tar dig rätten att se på en människa som just skrev det där på typ lite samma sätt.

Sätter dig över. Som att du tänkte mera rätt.

Och jag känner hur jag kan krama om mig själv i det.

Hur jag precis som du som sitter där ute nu.

Förmodligen gör detta så omedvetet förmodligen mer eller mindre varje dag. Men jag lyckades fånga upp det precis i samma stund som jag tänkte det där.

Och jag bjuder dig här min verklighet.

För att just visa dig de jag önskar att denna människan kanske hade uttryckt istället just för att de var de jag såg istället som ett bättre allternativ.

Om vi sitter i samma båt allihopa.

Kan vi inte istället ro tillsammans då?

De var de korta budskapet egentligen.

Måste vi slå på varandra.

Jag tror inte det.

Kan inte du istället påminna mig den dag då jag ser ner på mig själv.

Att de gör vi alla stundtals.

Och det är okej.

Kan vi inte alla påminna varandra med lite mer ömhet från oss själva ibland.

Inte bara puscha på och försöka övertala om hur bra vi är jämt och att vi måste ro allt i land.

Just kan vi inte bara låta någon annan ta över årorna i den här båten när vi själva är trötta och säga. "Om jag bara får återhämta mig lite så kan jag fortsätta att ro sen".

Jag skulle så gärna vilja ta över dina åror medan du vilar.

Just för att jag ser hur jävla hårt alla ror hela tiden.

Och då kan jag med gott samvete gå tillbaks och säga.

Du, fina du, kan du vara snäll och ro lite nu för nu skulle jag behöva den där återhämtningen.

Men de bygger också på tilliten av att båten ibland kan få stå still.

Helt stilla.

För vad händer när vi båda rott som bara tusan och behöver återhämta oss samtidigt?

Är de kanske där de största grälen startar egentligen.

Ingen orkar ju av oss nu.

Inse det.

Men de gör vi inte.

Vi fortsätter.

Vi ska istället tävla om vem som är starkast här.

Och se ner på den som inte är de.

De leder just till det där jag ser.

Att människor tillslut verkar ro i en båt de hatar.

Att människor ror i en båt de egentligen inte vill sitta i.

Och då leder de till att vi ser människor som inte bidrar.

För vi ror trots att vi själva inte orkar eller ens vill.

Ror åt olika håll tillslut för att bestämmanderätten känns viktig att få poängtera för den som sitter bredvid.

Och en dag slänger vi årorna på någon annan.

Och säger just det där.

Du kan ro bäst du vill din idiot.

Jag simmar vidare någon annanstans för den här båten tänker jag inte ro längre.

Så vart befinner du dig?

I vad för båt tycker du att du tycks sitta i.

Ror ni tillsammans.

Eller finns de liksom inget du överhuvudtaget skulle kalla för omtänksamhet och gemenskap. Eller snarare respekt.

Något du skulle kalla för ett VI?

Eller kanske ett samarbete.

Vilket de just är.

Kanske är det isåfall dags att vara riktigt ärlig med dina känslor.

Så de inte just leder till det där.

Jag är så jävla mycket bättre än alla andra.

Jag kan ro själv!

Men de kan du ju inte.

Du kan ju inte ens vara ärlig med dig själv innan du exploderar och springer där ifrån istället.

Vad handlar det egentligen om?

Bakom de tror jag att de vilar något annat än ilska.

Något som handlar om ensamhet och eventuellt en liten bit sorg.

Och i botten något som kan ha med skam att göra.

Vågar man?

Kanske att man så gärna vill ha gemenskap eller är så livrädd för att just få det.

Så att man antingen klamrar sig fast eller stöter bort den istället.

Istället för att vara ärlig med vad man uppriktigt känner.

För då kanske båten just hade fått stå still ett tag ibland.

Flyta med lite mer kravlöst och inte baserat på hur fort saker ska gå och nödvändigtvis måste nå nästa hamn.

Eller så finns kanske ett annat alternativ.

De jag själv vill se de ifrån.

Att vi alla egentligen är ett och samma och därefter har delats upp i så många små.

Vi förblir bara ensamma på ytan.

För gemenskapen är något vi bara fysiskt kan styra och bestämma över själv.

De grundläggande livet som lever i oss.

Det är samma, för liv är liv och det är något vi inte kan komma ifrån även om vi själv vill det.

Din egen person.

Är just den jag antingen kan gilla eller inte gilla här.

Men om jag vill sänka dig för att ställa mig på dig.

Då har jag missat att jag även i en typ av synvinkel.

Faktiskt ställer mig på mig själv.

Liv

Är du och de är jag.

Madeleine är vad du kallar mig för att skilja mig från mängden.

Och därmed något du antingen kan säga att du uppskattar eller just inte uppskattar.

Och en dag kanske du ser.

De handlar inte så mycket om vem du ror med.

De handlar om hur du ror båten oavsett hur många som sitter med.

Hur du sätter stämpeln på vad du just vill ha för båt.

Och har du tillräckligt med kärlek och självrespekt.

Så kommer du också kunna se när du behöver ta årorna och säga.

Vet du.

De är dags för att lyssna lite på vågorna.

Alle man dra upp era åror.

Och där också stå fast vid ditt beslut.

Kanske att en annan vän just säger de samma till dig en dag.

För de är vad en medmänniska gör när den ser att du behöver vila.

Jag tror att de är den kärleken vi har svårast för att ge.

Tilll oss själva först och främst.

Vi behöver inte piska oss för att prestera mer och mer och mer.

Vi behöver inte ställa oss på någon annan för att kunna känna oss värda vår egen värdighet.

Men de är så lätt.

Så lätt att göra så.

Och om vi lyssnar på vår egen reaktion som är av ilskan så kommer vi också kunna förstå logiken varför vi vill göra så.

Precis som med allt annat.

Som logiskt är för oss.

Såklart vi har en värld som logiskt vill slå tillbaks när någon annan slår på de vi ser som oss själv.

Och jag ser mig inte som ensam.

Inte längre iallafall.

Och jag kan se dig i ögonen och säga.

Vet du.

Vi behöver egentligen inte stå på någon annan för att använda den som en pall.

För värdigheten och stoltheten går inte att kliva upp till.

Titta in istället.

Och titta riktigt djupt.

Där finner du att du och jag varken har någon början eller slut.

Även om det ser så ut.