Jag tittar tillbaka på den här tidslinjen.
Något blir väldigt påtagligt.
Hur samma händelse har fått olika historier beroende på hur långt mitt eget perspektiv har kunnat vandra.
Tänk dig en slät boll som helt plötsligt förvandlas till en discokula med så många fler facetter.
Som att de finns så många fler sätt att se en händelse ifrån.
Men blanda nu inte ihop detta med att historiens händelse skulle ändras på något sätt.
Om jag skulle ha spelat in en speciell händelse.
Alltså fångat allt på film.
De som har hänt har hänt.
Punkt!
Men min tolkning och min förmåga att kunna se en eventuell mening eller icke mening med det.
Det är det här jag talar om.
Inte att leva i förnekelse om saker skett eller inte.
Har du fått ett slag på käften.
Ja då är de ett slag på käften du fått.
Har vi käkat glass ihop.
Ja då är de glass vi käkat ihop.
Men din upplevelse av de.
Den är högst individuell.
Precis den samma som de är för mig.
Det är det här som gör att man som människa kan hitta mening i för andra människor helt meningslösa ting.
Eller tvärtom.
Just inte finna någon som helst mening i saker som andra människor tar som självklarheter.
En sån sak är något jag befinner mig i just nu i skrivande stund.
Men jag finner också en typ av högre mening med detta än vad vi faktist är här för.
Just denna.
Att kunna stanna upp en stund och fråga frågorna som jag ställde till min man förut.
Vad gillar du att prata om?
Vad ogillar du att prata om?
Och om du bara fick lov att prata om en sak i resten av ditt liv vad skulle de vara då?
Och svaret jag fick av honom på sista frågan var så klockrent.
"Allt man kan göra".
Ja de innefattar ju egentligen större delen av livet alltså.
Han ställde mig frågan vad jag verkligen inte gillar att prata om.
Och jag blev så medveten om hur svaret kan verka så missvisande som jag gav honom.
Jag tycker nämligen inte om att prata om mig själv.
Så jag sa just det.
Men så sa jag även detta.
Men samtidigt så känns de inte som att de är annat än just de jag gör på många sätt mest hela tiden.
För de är här de blir intressant för mig.
Jag älskar nämligen att prata om andra människors passioner och ärligaste känslor.
Om andra människors drömmar.
Om de som får människors ögon att gnistra till.
För de finns inget vackrare än att se när en människa fylls med de jag skulle vilja kalla för livsenergi.
Det där som inte går att ta miste på när det är närvarande.
Närvaron i en människas berättande.
Något som jag får en känsla av att detta skulle denna människan kunna berätta om allt för mig om.
För kärleken.
Kärleken som finns där bakom.
Flödet av det där som är så svårt att tala om.
De skiner liksom igenom utan ansträngning om man bara vågar släppa loss.
Och jag älskar hur jag ser människor runtomkring mig som funnit vissa saker som de känner kärlek inför.
De kan vara strängar till gitarrer eller fiskespön.
Men jag blev också så medveten mitt i detta om just en sån där lite granna avgörande grej.
För det kan anses så fult att prata om sig själv så jag kan känna att vissa människor liksom nästan vill gömma sig.
Just uppskattningen och glädjen.
Den hålls liksom undan i onödan i många fall.
När de enligt mig är de finaste jag kan få ta del av, av en annan människa.
Jag ser hur jag får följa med på en resa av hur de känns som att den där gnistan bara blir större och större och tillslut så känns de där ljuset så stort så att jag har svårt att riktigt veta.
Kommer de där ifrån mig eller ifrån dig.
Då vi möts någonstans på mitten.
För jag älskar.
När du älskar.
Det du verkligen på riktigt älskar.
Och de syns i blicken när du älskar, de syns i hela din energi.
Något ända inifrån själen får liksom komma till liv.
De är liksom en del av dig.
Om så kanske faktist hela du.
Men jag gillar de fortfarande inte.
Precis som jag aldrig gjort.
Snacka om mig själv.
Det där vill man helst gömma.
Vill inte ta för stor plats.
Vem skulle liksom vilja lyssna till det här.
Men så sa min man de där.
Som kändes så avgörande i allt.
"För att andra överhuvudtaget ska vilja dela med sig av sig själv till just dig, så kanske de krävs att du är den som först öppnar upp dig".
Och helt plötsligt så fanns de en ny vinkel att se detta ifrån.
Om jag älskar att lyssna.
Är de inte precis de jag gör hela tiden då.
Jag lyssnar på fåglarnas kvitter.
Jag lyssnar till blommorna när jag vattnar dem.
Jag lyssnar till meterialet på kläderna jag viker.
Jag lyssnar till stenar, musik och vinden.
Jag lyssnar men blandar det med frågor och kan förmodligen verka väldigt på emellanåt för människor som står framför..
Kanske är de inte mig själv ja egentligen har problem att just snacka om.
Utan just innehållet i vad som snackas om.
För jag är så van att när saker har handlat om just mig.
Så är det mest hur begränsat livet skulle varit just för mig.
Fokus har väldigt ofta handlat om förluster och sådant som man som människa brukar kalla för negativitet.
Och jag har under årens lopp blivit och varit så otrligt trött på det.
Trött på all begränsning som många i min omgivning har sett.
Så jag har velat prata om de som känns mer hoppfullt istället.
Just dig.
Hobbys, passioner och sådant som gör andra människor glad.
Musik har varit ett ihållande ämne jag alltid kunnat dela med någon.
Om det så är musik vi gillat samma utav eller ett nytt band vi kunnt diskutera.
Musik kan alla människor på olika sätt relatera till.
Och jag har fått släppa mig själv för ett litet tag.
Släppa taget om händelserna som hade kunnat spelas in på film, för händelserna förnekas inte.
Men det är inte där jag vill leva kvar.
Utan hitta något gemensamt och mer hooppfullt än just det..
Och jag insåg.
Discokulan.
Vad fan.
Den gäller ju för oss alla.
Och någonstans har jag alltid vetat det.
För det är hoppet jag sett i alla andra människors berättelser.
Även när de själva inte kunnat göra det.
Vi kan alla människor hitta gemenskap om vi tittar tillräckligt djupt.
Och om de känns långt borta.
Ta ett andetag fina du.
Du är vid liv och andas samma luft som jag.
Vi kan alltid snacka om ett ynka litet gemansamt andetag och vad vi ser och hör just här.
Jag behöver inte veta dina passioner.
För det är egentligen din närvaro jag vill ha.
Passionen är bara en portal för mig att kunna förankra mig med dig.
Och kanske är de just detta många av oss människor har så svårt med idag.
För äkta närhet och närvaro.
Är en riktig jävla lyx att få lov att känna.
Så när den sker och den närheten tar vid.
Då kan vi som människa bli livrädda.
För det är något vi förmodligen inte är så vana vid.
Samtidigt kan vi känna en sådan stor lättnad infinna sig.
För att känna sig nära någon annan.
Är att också känna sig nära sig själv.
Äkta, ärlig och låta det falla ut.
Och de är den närheten jag kan bli så rädd för.
För mina passioner är inte tryggt att tala om.
Just för att de handlat om oss.
Viet och de vi alla är här inom.
Och hur förklarar man de för en främmande människa utan att låta helt galen i huvudet.
Jag Älskar dig.
Jag älskar Livet.
Jag älskar det som finns här i denna stund.
Räcker inte de åtminstonne för en liten stund.
De är ju inget man säger till någon efter 5 minuter.
Men de är känslan jag syftar på.
För de finns så mycket av den känslan här inombords.
Och mitt ofiltrerade jag.
Skulle förmodligen kunna omfamna en hel galax.
Om jag inte av denna begränsade kroppen vore gjord.
Och de är enbart med den jag kan ta plats på denna jord.
Så glöm min historia.
Precis som jag inte vill veta din.
För vi kan finna känslan här.
Om vi bara vågar vara ärliga med vad som än är.
För det är äkta liv.
Men de känns inte tryggt.
Jag vet de så väl själv.
Det är därför jag vill dra dig hit om och om igen.
För de är så jag får känna mig nära mig själv.
Närvaro.
Härvaro.
Mitt emellan allt av tid.
Jag är den som lyssnar.
Men vill inte fastna i slutna och tidsbundna cirklar.
Inget färdigt som får gå om och om igen.
Nyhilist.
De är inte i de förfluta som vi finner något av något.
Hur mycket vi än kan omvärdera händelsen.
Det är i nuet vi hittar glappet.
Mellan vad vi tror oss veta och vad som är.
Och vad vi kan få bli medveta om som vill kännas vid istället.